Espoir grät under hela vandringen genom skogen. Skjortan blev dyngblöt av tårarna, som om det hade regnat. Om han stannade slog soldaten honom med en käpp. Espoir tänkte hela tiden på sin mamma och pappa och trodde att han aldrig mer skulle få träffa dem ...
”Jag var tio år, snart elva. Varje dag gick jag upp tidigt för att arbeta under förmiddagen, mest med att bära sopor till tippen och grödor från fälten. För en halv dags arbete brukade jag få 2000 CDF (10 kronor) eller ett kilo kassava.
Jag gick eftermiddagsskiftet i skolan. Efter skolan brukade vi spela fotboll med en boll som vi tillverkat av plast. Ibland spelade vi mot killar från andra byar. Klockan fem varje onsdag och lördag övade jag med kyrkokören. Vi hade ingen el, så på kvällen gjorde jag läxorna i skenet från elden.

Jag hade hört talas om pojkar i byarna runt omkring som förts bort och tvingats bli barnsoldater. Det gjorde att jag alltid var orolig för att jag en dag också skulle föras bort. Men eftersom min familj är så fattig kunde vi inte göra något åt saken. Vi kunde inte flytta in till staden, som skulle ge större säkerhet.

Det hemska händer ...

Jag gick upp tidigt som vanligt, åt en kall sötpotatis, drack ett glas vatten och började vandringen till skolan tillsammans med två kompisar. Det tar en timme till skolan, så vi brukade tala om roliga saker som hänt. När vi hade roligt kunde vi gå fortare utan att känna oss trötta.

Plötsligt klev en grupp beväpnade män ut från ett buskage och ställde sig framför oss på stigen. Jag blev så rädd att jag blev som förstenad. Jag tänkte direkt på döden, men med Guds hjälp blev jag inte dödad. Vi grät och skakade av skräck.
   – Snälla, låt oss gå till våra familjer, bad vi.
   – Varför det, sa dom och slog oss med käppar medan dom släpade iväg med oss, in i skogen.
   – Försök inte fly! Och stanna inte! befallde en av dom.
   Vi bar våra skolväskor och tunga säckar med mat, som dom stulit någonstans.

Åt rå kassava

Skogen skrämde mig. Jag var rädd för att vilda djur skulle döda oss i mörkret och äta upp oss. I början av vandringen försökte vi fly. Då placerade dom oss längst fram och en av dom sa med hes röst:
   – Dårar, våga bara fly. Då kommer vi att hjälpa er att få möta era döda förfäder där dom är nu. Och vi skulle inte tycka synd om er.

Vi vandrade dag och natt, åt rå kassava från säckarna vi tvingades bära och drack vatten ur källor. När vi var för trötta och sackade efter slog dom oss med sina käppar för att få oss att öka farten. Mina skor gick sönder och mina fötter svullnade upp.
   Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se mamma och pappa eller mina bröder och systrar. Jag såg framför mig hur jag skulle dödas av soldaterna, som slog mig som om jag vore en orm.
   Jag grät hela tiden. Min skjorta blev dyngblöt av tårarna, som om det hade regnat.

Försökte hjälpa barn

Först fick vi gå igenom en initieringsrit med droger och fetischer, föremål som vi skulle bära i strid för att vi skulle skyddas mot att träffas av kulorna. Sen skulle vi lära oss skjuta. Det tog mig tre månader att kunna använda vapnen bra. Först automatkarbinen AK47 och sen maskingeväret PKM.
   Jag fick först laga mat, samla ved och stjäla grödor. Sen deltog jag i strider mot andra väpnade grupper och mot vårt lands armé.
   En kväll drack vi kanyanga, som gjorde mig berusad. Jag sköt ett par gånger i luften och kompanichefen beordrade mig att betala 40 000 CDF (200 kronor) för kulorna, men det var omöjligt gör mig att betala så mycket. Då gav han order till mina kamrater att ge mig 15 piskrapp. Jag flydde samma natt och gav mig iväg mot min hemby. Men jag stötte på en annan väpnad grupp och jag torterades tills jag gick med på att vara med dom. Vi stal från fält och hus och rånade bilister. Allt skedde när det var mörkt, på kvällen och natten.
   Jag var aldrig med och kidnappade barn. Om mina kamrater kom med nya barn, försökte jag lära barnen hur dom skulle kunna fly och slippa dela mitt öde. Det var det enda sätt som jag kunde hjälpa dom på.

Äntligen fri

Jag ville besöka min familj och en natt gav jag mig iväg med lite pengar. På vägen greps jag av en regeringssoldat som tog mig till ett fängelse och sedan vidare till ett regemente för regeringssoldater.
Jag sattes i en liten cell tillsammans med vuxna män, som misshandlade mig. Dom tog den mat jag fick, sålde den och köpte cigaretter för pengarna, så jag var alltid hungrig. Det var så trångt så under natten fick vi turas om att stå och att sova på golvet.
   – Organisationen BVES kom för att besöka min cell. När dom såg att jag var minderårig fick dom fängelsechefen att överlämna mig till dom. Jag fick komma till BVES center för befriade barnsoldater och fick återhämta mig där tills jag kände mig redo att återvända hem.

Hemma igen !

Så kom dagen jag längtat efter ända sedan jag blev bortförd, dagen då jag skulle få återförenas med min familj. Vi var alla så glada, mamma, pappa, mina bröder och systrar och jag. Vi grät allihop. Efter några dagar började rädslan att smyga sig på mig. Sedan dess är jag alltid rädd att bli bortförd igen om dom väpnade grupperna får veta att jag är tillbaka i byn. Jag är också rädd för att på nytt bli gripen av regeringssoldaterna.
   Att gå i skolan igen betyder mycket för mig. Jag känner att det hjälper mig att kunna förbereda min och min familjs framtid. Mitt mål är att bli lärare. Men jag vill också kämpa för barnets rättig­heter och förhindra att barn förs bort av dom väpnade grupperna och skiljs från sina familjer.”

Espoir, 14 år, D.R. Kongo Representerar barn som tvingats bli soldater, och barn som lever i väpnade konflikter.
Längtat efter: Min familj.
Roligast: Att spela fotboll och sjunga i kör.
Värst: Att bli bortförd och torterad.
Viktigast: Att gå i skolan.
Favoritämnen: Franska, historia, samhälls- och moralkunskap.
Vill bli: Lärare och rädda barn.

Fakta om kriget

Kriget i D.R. Kongo, som pågått sedan 1998, är ett av de mest brutala krigen i världshistorien. Mer än 6 miljoner människor har dött i strider, eller av hunger och sjukdomar som är en följd av kriget. Som mest fanns över 30 000 barnsoldater i landet, idag är de kanske 15 000. Över 7 miljoner barn går inte i skolan.